Laura Willard är tvåbarnsmamma och tillika adoptivmamma. År 2007 adopterade hon sitt första barn, sonen Matrix, och två år senare var det dags igen. Denna gång adopterade hon och maken en liten flicka, Molley. Att vara förälder är komplicerat nog som det är, men så småningom började frågor kring adoptionen trilla in från vänner som främlingar. Det var då Laura insåg att världen behövde få mer insikt kring adoption, och författade därför en artikel på ämnet som vi översatt nedan. Hon skriver, via Upworthy:

”Det finns många, många saker jag skulle älska att alla visste om adoption. Här är nio av dem, från en adoptivförälders perspektiv.”

Laura Willard

1. Mina barn är ”mina egna”

”Men ska du, du vet, skaffa egna barn?”

Många människor som frågar denna fråga har goda intentioner. De vill veta om jag och min man planerar att skaffa biologiska barn. Det är ett felaktigt ordval för många vuxna, men för barn som kämpar med att fästa sig vid eller känna sig säkra i sina familjer, spelar sådana ord stor roll. Med det sagt, vet att…

Pixabay

2. Adoptivföräldrar går att prata med
Det är sant att vi inte uppskattar att svara på super-personliga frågor om adoption, speciellt framför våra barn. Men det är som vilket annat personligt ämne i livet som helst, eller hur? Att kasta ur sig frågor för att stilla din nyfikenhet är troligtvis inte okej. Den bästa frågan börjar med: ”Har du något emot om jag frågar dig några frågor om adoption?”

Laura Willard

3. Ja, vi är alla riktiga

”Vet du vilka barnets riktiga föräldrar är?”

Jag förstår vad du menar – du vill veta om jag vet vilka mina barns biologiska föräldrar är. Det är inte det att jag tar illa vid mig av frågan, genom att tro att du menar att jag inte är riktig. Mina barns biologiska föräldrar är helt klart riktiga. Men att få sin plats i familjen ifrågasatt vid fel tillfälle kan kännas väldigt oroande för ett barn som är i processen att försöka reda ut sådana känslor.

Pixabay

4. Mitt barns historier tillhör dem
Ibland är detaljerna kring barnets historia enkla. Ibland är de ganska komplicerade. Och är, helt ärligt, privata. Oavsett vilken anledning de biologiska föräldrarna hade för att adoptera bort barnet, är det ingen vi ska skvallra om med alla som vill veta.

Pixabay

5. Vi kanske inte uppfostrar våra barn på samma sätt som andra
Adoptivföräldrar måste lära sina barn massa saker deras barn kan möta, och vi måste oss att vara de bästa föräldrarna för våra barn. I slutändan är det vi som gör att våra barn kan växa upp till kapabla vuxna som kan ha hälsosamma relationer med andra. Dessutom, är det inte en viktig regel i föräldraskap: Ge inte råd om de inte frågat om det?!

Pixabay

6. Vi som har adopterat barn från andra länder blir inte helt plötsligt ”jättekänsliga inför rastillhörighet”
När vi bestämt oss för att adoptera barn från annan etnisk bakgrund än vår egen, började jag läsa på. Jag började då förstå att världen inte fungerar likadant för färgade som den fungerar för mig. Jag engagerar mig i att vara en person mina barn vet alltid kommer stå vid deras sida när någon på skolan kastar ur sig en rasistisk kommentar. Jag engagerar mig i att säga till vänner och släkt när de skämtar om något de tycker är oskyldigt. Det handlar inte om att vara politiskt korrekt eller förstöra det roliga för andra. Det handlar om att säkerställa att världen kring våra barn är så stöttande den kan bli.

Pixabay

7. Det är komplicerat
Här är de tre persongrupper som är en del av adoption: De adopterade, de biologiska föräldrarna och de som adopterar. Alla dessa har känslor och bagage, och de kan komma i konflikt med varandra. Det är okej! Att exempelvis mina barn saknar sina biologiska föräldrar och önskar att de inte förlorat sin kultur, innebär inte att de älskar mig och min man mindre.

Pixabay

8. En talar inte för alla
Medan vissa saker med adoption är ganska universella, kan inte en adoptivförälder tala för alla. Det innebär att jag är mycket väl medveten om att inte alla adoptivföräldrar kommer hålla med om allting som står skrivet här.

Pixabay

9. Vi är som vilka andra föräldrar som helst
Jag är ganska normal (vad det nu innebär). Jag har bra och dåliga dagar – dagar då jag tänker: ”Herregud, om mitt barn säger emot mig en gång till kommer jag bli galen!”, och de dagar då jag tänker: ”Jag kunde inte varit lyckligare. Detta är allt.”

Som alla bra föräldrar där ute vill i i slutet av dagen bara vad som är bäst för våra barn. Och vi gör allt vi kan för att det ska bli verklighet.

Pixabay

Vi tror att många kan identifiera sig med dessa punker, och tycker trots allt att det är viktigt att Laura får sin röst hörd. Känner du igen dig, eller kanske inte alls håller med? Dela gärna med dig av dina tankar på Facebook!